Omställning i förändring

Så, då var det dags för ett nytt inlägg. Jag funderar på vad ni skulle kunna tänka er att vilja läsa om, men att hoppas att göra det bästa av situationen, att välja att tolka genom egen förmåga och vilja, att veta vart man vill, vidare; bara jag kan försöka förevisa hur jag jobbar och att ni kan lära er vad just ni vill.
Så. Jag grubblar, och reflekterar mycket. Just kring det här med att vilja förändras. Ett element i att inte vilja det, kan ha att göra med en trygghet i att se oss omkring och se hur ett visst utförande ska resultera i något bra.
Det är en komplex filosofi att vilja lära sig om sin spirituella sida. Det är ett uppvaknande som inte alls erfordrar evig och ständig lycka. Att dedikerad sig själv, vad vi har på jorden just nu, vår kropp, till att återvända till att känna.
Jag säger återvända för att i många fall, liksom mitt eget, förlorade jag den förmågan någonstans i ung ålder.
I ett annat inlägg vill jag skriva om det.
Men för att hålla den röda tråden, i att det finns en lösning i att leka med orden, inte för att förvirra, inte för att vilja skämta om det inte är atmosfär för det, alltså inte vart som helst (!), så hör omställning och förändring till synonymer, och jag behöver inte vara en akademiker, eller läkare, för att vilja studera, eller kunna försöka se vad det kan vara för vrång med en medmänniska. Alltså sätter vi orden i motsats till varandra, och skådar längre än att vara ytliga, på det sättet kan förändring bli ständig, aldrig statisk, och om det är statiskt så innebär det att när vi känner oss själva, känner någon av alla våra miljoner muskelminnen eller sinnen, uppfattar vad som sker. Vad vi tidigare önskade skulle ske. Där kan vi avslutningsvis vara vänliga och omtänksamma när vi inser.
Ja. Jag känner att förändring abolut inte ska utföras förrän vi är fredade ifrån klander. Via meditation och rotning i jorden jag säker på att med en tro på inte bara den heliga anden, men oss själv, kan världen fläta samman.